Var að kvarta yfir því að það geti stundum verið erfitt að vera móðir unglings, þá var mér bent á þetta ljóð. Eins og öllum alvöru ljóðum þá hefur það djúpa merkingu og einmitt minnti mig á það að auðvitað er það ekki tekið út með sældinni að vera unglingur og hvað það er sem að lokum skiptir máli. Þetta ljóð er eftir Karin Boye (1900-1941) sem var vel þekkt sænsk skáldkona/ljoðskáld. Ég fór líka að hugsa vá, hvað það er eitthvað langt síðan ég las ljóð!! Ljóðið sem vakti mig til umhugsunar er hér fyrir neðan, reyndar á sænsku - hef ekki rekist á íslenska þýðingu. Njótið :)

Ja visst gör det ont (Karin Boye)

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.